Kaparkaptenens försvunna miljardarv

Den svenska kaparkaptenen Jonas Lambert från Umeå lyckades på sina räder till havs samla ihop en enorm förmögenhet. Än i dag fantiserar ättlingarna om att få tillgång till pengarna som kom på avvägar nån gång på 1700-talet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. För några år sedan fick Umeå-journalisten och släktforskaren Tom Juslin ett gammalt dokument i sin hand som visade sig höra ihop med det mytomspunna Lambertska arvet.
- Det är ett domstolsprotokoll från 1771, 50 år efter Jonas Lamberts död, där släktingar till honom gick till Tingsrätten för att fastställa att de är rättmätiga arvingar.
Tom Juslin berättar att han fick rysningar genom kroppen när han insåg att det var piraten Jonas Lamberts släkt som fanns omnämnda i dokumenten.
- Det har funnits många skrönor om släkten Lambert. Men det vi vet är att Jonas farfar Jean de Lambert kom till Umeå med sin familj på 1500- talet. 
Familjen Lambert dominerade Umeå i slutet 1600-talet och byggde bland annat skeppsvarv. Tanken var att Jonas skulle fortsätta i sina förfäders spår, men Jonas var mer intresserade av sjöfart och fick i sin ungdom jobb som skeppspojke på ett fartyg som seglade i Östersjön.
Tom Juslin berättar att det finns en dikt som det sägs att Jonas Lambert skrev om hur han längtade efter livet till havs;
Ack, om havet hade måsens vingaroch över havets böljor mig kunde svingaJag aldrig, aldrig en skärvaav fäderna då ville ärvaEndast i minnet fader och moderSyster och broder i Norden
Efter att ha arbetat på Östersjön ett tag söker sig Jonas Lambert ner till Amsterdam som var den stora sjöfartsstaden vid den tiden och fick där anställning på ett stort handelsfartyg. När kaptenen på fartyget bröt benet i fyllan fick Jonas ta kommandot på fartyget.
- Vid den tiden var en del av krigsföringen just att kapa varandras handelsflottor och det var så Jonas blev Kaparkapten, berättar Tom Juslin.
När kriget var över belönades Jonas Lambert stort av den holländska staten och fick bland annat stora markarealer i Sydamerika. 
- Det påstås att han blev förälskad i en 20-årig arbetsledardotter när han flyttat ned till de bördiga plantagerna. Men strax före giftermålet dog hon och Jonas återvände till Amsterdam. 
Jonas Lambert fick inte några egna barn. När han dör 1726 började därför den holländska staten söka efter arvingar till honom i Sverige. Men Jonas hade tagit sin mors efternamn Wenman under kriget mot Frankrike eftersom Lambert klingade franskt.
- Det var därför holländska staten inte fick napp när de letade efter arvingar till Jonas Wennman i Sverige. Men i Uppsala fanns en student från Umeå som kopplade ihop detta och meddelade släktingarna i Umeå om Jonas arv.
I början av 1900-talet värderade man arvet till en miljard, men hur mycket det är idag är omöjligt att säga eftersom det handlade om stora egendomar i Sydamerika, så stora att de idag är hela länder, berättar Tom Juslin.
Släktingarna i Sverige försökte i omgångar att bärga arvet. De gick till Tingsrätten i flera omgångar för att bekräfta att de var ättlingar, men tiden rann iväg. Landshövdingen Gyllengrip från Västerbotten försökte ta sig an problemet men lyckades inte och när han dog gick det ytterligare några år innan notarien Erik Huss vid Svea Hovrätt skickades till Holland och Sydamerika 1773 med förhoppning om att hitta pengarna.
- Men Huss påträffades senare på plantagerna där han levde gott tillsammans med sin kompanjon Jonas Filén.
Släktingarna i Umeå började misstänka att de två lagt beslag på arvet. Och när Filén dog fick hans fattige bror som var kanslist i Uppsala en stor summa pengar. De pengarna donerade han senare till Uppsala Universitet och går idag under namnet "den Filénska legaten", berättar Tom Juslin.
Men det gick många rykten, ett av dom var att svenska kungahuset bärgat arvet, berättar Tom Juslin.
Men än i dag vet vi inte vad som hände med arvet. 
- Det intressanta var att en järnvägstjänsteman vid namn P O Molin reste runt i Norrland i början av 1900- talet och upprättade listor med de som ansåg sig vara ättlingar till Lambert. Det innebar att många betalade och skrev upp sig på listorna utan att vara släkt med Jonas Lambert. Och det sägs att den enda som gjort sig pengar på det Lambertska arvet idag är den där Molin.
Om pengarna hade kommit till Umeå hade det säkert påverkat Umeås utveckling. Men det gjorde säkert den första familjen Lambert som slog ned sina bopålar i Umeå och tog med sig ett stort bibliotek från Frankrike. Det kanske blev grunden för Umeå som lärdomsort, avslutar Tom Juslin.
Att låna pengar utan banker 
Om Jonas Lambert hade kunnat använda sig av en bank så hade kanske det stora arvet till slut hamnat i Sverige, men innan bankväsendet var utbyggt fick man hitta andra vägar för att flytta, låna och på andra sätt hantera ekonomiska tillgångar. Per Hallén som är forskare i ekonomisk historia i Göteborg har med hjälp av bouppteckningar kunnat göra en slags karta över hur lånemarknaden såg ut i Staden Göteborg på 1800-talet. Han har sett att de allra flesta lånade pengar och att de visste var de skulle gå för att be om ett lån. - Nästan alla hade någon form av lån, småsummor i en butik eller granne, men nästan alla i staden var kopplade till finansmarknaden, berättar han. Per Hallén har studerat över 1000 bouppteckningar från Göteborg mellan år 1800 och 1900 för att förstå hur kreditmarknaden där såg ut, vem som lånade ut pengar till vem och på vilka villkor. Bouppteckningarna är en självklar källa eftersom det ju i dem alltid finns en förteckning över de skulder personen hade, där man ser vem som kunde kräva pengar av dödsboet.
Affärsbankerna, som vi känner dem idag, växte fram under 1800-talet, men de fick egentligen ingen större betydelse för kreditmarknaden förrän under slutet av 1800-talet. Så i början av seklet fanns enligt Per Hallén ett system där vanligt folk oftast tog informella lån från person till person. De lite mer uppsatta personerna, det vill säga de som redan hade pengar, kunde vända sig till de så kallade Diskonterna, som var en tidig form av banker.
Andra forskare har tidigare studerat hur kreditsystemet såg ut på landsbygden och sett att det ofta fanns en slags sockenbankirer, personer som alla visste lånade ut pengar. Och Per Hallen upptäckte att det fungerade ungefär på samma sätt i staden Göteborg. Folk där visste helt enkelt till vem man skulle gå.
- Det verkar ha funnits folk som var allmänt kända för att kunna låna ut pengar, och de verkar ha delat upp staden emellan sig, man ser att de lånat ut pengar efter geografiska mönster.
De som lånade ut pengarna var inte alltid så väletablerade i samhället, men det var personer som fått in pengar på lika sätt och som lät kapitalet arbeta genom att ta ränta. En del av dem har ärvt sina pengar, men oftast var det personer som fått in pengar på handel.
Från mitten av 1800-talet dyker det upp nya personer på kreditmarknaden. Det är de så kallade stadsmäklarna, som hade funnits tidigare med andra uppgifter, men som med en ny stadga från 1851 får i uppdrag att hjälpa låntagare och långivare att enklare hitta varandra.
- De skall förmedla informella lån som mellanhand, och de tar provision på sitt jobb. De hade en lista på personer som kunde låna ut pengar. Räntan var ganska fast. Fram till 1860-talet är en låst vid 6%. Man fick ta mindre men det går sällan under 4%, och också när räntetaket släpptes var det sällan man tog högre ränta. Undantaget var stadens egna pantbanker, som hade kommit till för att skydda folk från ockrare, men de tog först 6% i ränta och sedan dessutom  en avgift på lika mycket. - Dit skulle man akta sig för att gå, skrattar Hallén. De som blev Stadsmäklare kom ofta ur stadens handelsfamiljer, och skulle kunna bevisa att de kunde klara att hantera pengar och affärer. Det var Handelsföreningen som utsåg dem. Det fanns stadsmäklare i landets tre största städer.
Arkivmaterialet från Stadsmäklarna är egentligen inte undersökt tidigare. - Det finns bara några få akter bevarade i Stockholm, och när jag första gången beställde fram det stora material som finns bevarat här i Göteborg fick jag bryta plomberingen från 1911 – det var ingen som hade tittat på det tidigare, berättar Per Hallén.
Stadsmäklarna gjorde en kreditprövning när någon ville ha ett lån. - Det var naturligtvis den svåra biten att veta vem man kunde lita på, men de byggde upp oerhörda datamängder om sina låntagare och deras borgenärer. De hade listor på bra personer och dåliga personer, för att ha kolla på vilka som kunde betala sina lån, slutar Per Hallén.
Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare Patrik Paulssonslaktband@sverigesradio.se
Nedan kan du lyssna till Per Hallén som berättar om hur välmående svenskarna var under 1700-talet och hur han jämfört det resultatet med likande studier i Frankrike och franska Quebec i Kanada.