Anna Lovisa räddades till ett nytt liv av de fattigas beskyddare

Anna Lovisa fick flera utomäktenskapliga barn som hon tvingades lämna bort. När hon sen fick ett dödfött barn gömde hon det. Efter upptäckt och dom lyckades hon tack vare en präst ta sig till England. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Den här säsongen berättar vi om människor från förr vars liv på olika sätt tog nya vändningar.
Många av historierna handlar om människor som inte själva hade så stora möjligheter att påverka sin situation. Och inte alltför sällan var det händelser som i gamla tider kunde innebära att hela livet kantrade, som till exempel för de kvinnor som fick utomäktenskapliga barn och möttes av samhällets fördömande.
Dagens huvudperson heter Anna Lovisa. Hon fick flera barn utom äktenskapet. Barn som hon ofrivilligt tvingades lämna bort. Och hade det inte varit för en ovanligt godhjärtad präst hade hon sannolikt slutat sitt liv i total vanära.
Släktforskaren Maude Svensson nystade upp historien om Anna Lovisa.
- Anna Lovisa var min mormors pappas äldsta syster. Hon föddes 1856 i Skallsjö i Västergötland.
När Anna Lovisa är 20 år ger hon sig iväg hemifrån. Men hennes liv blir inte enkelt. När hon är 22 år får hon sitt första barn. En liten pojke som hon döper till Hugo Birger. Men eftersom hon är ogift tvingas hon lämna bort honom till sina föräldrar som nu bor i Finnerödja och själv söka jobb i Stockholm.
Där hinner det inte gå mer än två år innan historien upprepar sig. Hon föder sitt andra utomäktenskapliga barn, en gosse som får namnet John Einar.
Han blir placerad i ett fosterhem i Uppland medan Anna Lovisa söker jobb i Småland. Men hon är barnkär och vill gärna ha sonen intill sig. Så när hon får jobb som barnsköterska på Åminne bruk flyttas sonen och hamnar hos familjen Schytt i Forsheda, som visar sig vara en bra fosterfamilj och som bor i samma socken som Anna Lovisa.
- De har inga barn själva och han kommer till slut att bli stins.
Allt verkar vid det här läget bra. Men någon har fått veta att Anna Lovisa är mamma till Einar och blir därför kallad till enskild skrift inför prästen. Dessutom blir hon av med jobbet.
En vecka efter att Anna Lovisa stått inför prästen och bekänt sina synder flyttar hon tillbaka till föräldrahemmet i Finnerödja. Men där ser hushållet annorlunda ut. Mamman hade dött och pappan gift om sig med en 20 år yngre kvinna.
Anna Lovisa blir inte hemma länge. Hon söker nytt jobb och flyttar till Göteborg där hon får arbeta som piga.
- Vad jag förstår får hon slita mycket och en dag ramlar hon på deras vind när de håller på med tvätten. Det står beskrivet i en polisrapport, berättar Maude Svensson.
Efter fallet blir Anna Lovisa sjuk och då berättar hon för husmor att hon är gravid. Hon får omedelbart sparken, men får stanna i 14 dagar eftersom dom har en till stortvätt.
- Efter barra några dagar får hon värkar och får hjälp av en annan huspiga att ta sig till Järntorget där hon kan ta en droska till sitt rum som hon hyr på Karl Gustavs gatan 43 i Göteborg.
I polisförhören kan man läsa att det är sent på kvällen som Anna Lovisa reser hem.
Vid niotiden på aftonen hade Anna Lovisa Eriksson gående begivit sig till Jerntorget därifrån den tilltalade i droska ensam åkt till den förhyrda bostaden. Den tilltalade kände under vägen födsloplågor och lade då en underkjortel på golvet av droskan och lät fostret nedfalla å kjorteln, varefter den tilltalade lindat kjorteln omkring fostret som varit döfött.
- Och så går hon in i sitt rum och tittar på fostret. Hon ser att det är ett dödfött gossebarn.
Den tilltalade undersökte efter framkomsten till bostaden fostret som befunnits vara ett gossebarn. Följande dag på morgonen inlindade den tilltalade fostret i ett gammalt lintyg och nedlade detsamma i en henne tillhörig koffert.
 - Och så låser hon kofferten. Nästa dag är hon dålig och kommer inte ut ur rummet. Värdparet blir oroliga och går in till Anna Lovisa som säger att hon har tandvärk.
Efter två veckor tar hon ut fostret från kofferten och lägger några tidningar runt knytet. Hon beger sig till Brunnsparken där hon tar en spårvagn. När hon hoppar av promenerar hon mot Mölndalsån där det fanns ett ställe utmed landsvägen som hon kastade i fostret. Sen åkte hon hem, berättar Maude Svensson.
- Hon hade tidigare erkänt att hon var gravid och folk började undra var barnet var. Någon anmäler henne till polisen och den 23 april 1890 kallas hon till förhör på polisstationen och en rättslig process påbörjas.
Så småningom döms Anna Lovisa till böter och straffarbete.
Maude Svensson får frågan om hon tänker att Anna Lovisa tog livet av gossebarnet.
- Jag vet faktiskt inte vad man ska tro, och kanske det inte är så viktigt. För mig är det viktiga att hon hade ingen chans. Hon var en stark kvinna som kämpade och ville säkert ta hand om sina tre pojkar, men samhället då tillät inte det.
Det görs så småningom en utförlig utredning där polisen åker till den plats där Anna Lovisa uppgett att hon lagt fostret.
- Och där hittar de flera foster, varav ett var vid livet när det lades i vattnet.
Åklagaren uppger att det uti stadens närhet hittats åtskilliga döda foster, vilket ett enligt obduktionsprotokoll varit vid liv vid födseln, kunde vara det ifrågavarande fostret.
- Och då säger åklagaren att man kan inte utesluta att just det fostret var Anna Lovisas. Och hon kunde inte bevisa att det inte var hennes.
Straffet för Anna Lovisa blir åtta månaders straffarbete plus att hon ska betala böter till hennes två vittnen, familjen hon hyr hos. De ville inte vara vittnen och ville ha två kronor var som kompensation för att det var en obekväm situation. De två kronorna sänks till en och femtio, vilket blev tre kronor totalt.
- Jag vet inte om hon var i fängelset. Jag har letat och inte lyckats hitta henne i någon fångrulle. Däremot kan jag se att drygt fyra månader efter domen, den 31 oktober 1890,  genomgår hon absolution i Masthuggskyrkan. Där arbetade just då en mycket folklig och populär kyrkoherde som hette Edvard Osterman.
Den folkkäre kyrkoherden Edvard Osterman gav alltså Anna Lovisa absolution, eller syndernas förlåtelse. Men inte bara det. Maud Svensson har i sin forskning sett att han också verkar ha velat hjälpa Anna Lovisa till ett nytt liv. Till exempel avstår han från att skriva något om brottet i kyrkboken. Däremot antecknar han att hon ska flytta till England och ger henne det nödvändiga flyttbeviset. Men varför hon flyttar vet inte Maud Svensson.
- Första gången jag kan se ett bevis på att hon är i England är i november 1893 då hon står antecknad som medlem i den lutherska kyrkan i London. Där står att hon arbetar som hembiträde på Abbey road 66.
Anna Lovisa blir kvar i London, och 1897 kommer hennes förstfödde son Hugo Birger emigrerar till England. Han söker upp sin mamma som bor i Putney, en stadsdel i London, och bosätter sig där.
- Men han är färgad av tiden och erkänner aldrig att Anna Lovisa är hans mamma.
Maude Svensson säger att trots att det är en sorglig historia speglar det en väldigt stark kvinna som verkligen kämpade.
Än idag vet inte Maud Svensson hur Anna Lovisa såg ut. Men hon är en av de två kvinnor som syns på gruppfotot. I samband med sin forskning fick Maude Svensson kontakt med sin engelska gren av familjen. Även de syns på bild. Så här skriver Maude Svensson om gruppbilden:
Fotot är taget när familjerna träffades mer än hundra år efter Anna Lovisa emigration. Fotot är taget i Gamla stan utanför Munkbrogatan 6 där Anna Lovisa jobbade mellan november 1880 och maj 1881 hos kafèidskerskan Törnros. På fotot syns Hugo Freeman som är barnbarns barn till Anna Lovisa boende i England, Hertha Svensson som är Maudes mamma och vars morfar var Anna Lovisas broder, Maude Svensson som bor i USA och längst till höger Vivien Sheffield som också är barnbarns barn till Anna Lovisa och bor i England. Innan släktforskningen kände ingen i Maudes släkt till att det fanns en stor familjegren i England.

Edvard Osterman - de fattigas beskyddare
Det är givetvis svårt att veta hur det hade gått för Anna Lovisa om hon blivit kvar i Sverige, men samtidens dom var hård över kvinnor med utomäktenskapliga barn och hennes liv var redan på väg i en nedåtgående spiral, så risken för att hennes liv hade slutat på samhällets botten var stor. Men Lovisa hade turen att få hjälp av prästen Edvard Osterman i Göteborg som utfärdade det flyttbevis som gav henne chansen att starta ett nytt liv i England. Vem var han då prästen Osterman? När vi försökte hitta svaret på den frågan fann vi en mycket kontroversiell präst som var så oönskad av de högkyrkliga inom stiftet att de till och med tog till röstfusk för att hålla honom borta från tjänsten som kyrkoherde.
Att det var just honom Anna Lovisa sökte upp var säkert ingen tillfällighet. Hans rykte att ta parti och strid för de fattiga var vida känt. Idag är det däremot få som kommer ihåg honom.
Edvards barn-barn Per Olof Osterman bor i Uppsala. Han har mycket att säga om sin berömde farfar, men historien om Anna Lovisa var ny för honom:- Ja, jag har inte hört den förut men det stämmer ganska väl med de skildringar jag funnit i min släktforskning. Han beskrivs som initiativrik, men han var också uthållig.  Han var varmt religiös och rätt tidigt, redan som student så ägnade han sig åt ungdomsverksamhet, och det fortsatte han med hela sin prästerliga gärning. Ungdomar och fattiga, det var hans fokus, konstaterar Per-Olof Osterman.
Edvard föddes 1843, och kom från ganska enkla förhållanden, hans föräldrar arrenderade ett jordbruk. Han gick i läroverk i Göteborg, och när han är klar med det for han till Karlstad för att arbeta i en butik, för han skulle bli handelsman.
Men Edvard bytte bana. Han begav sig till Uppsala för att läsa teologi, och när han var 30 år gammal var han färdig. Han fick ett jobb i en nybyggd och oansenlig kyrka i Göteborg, Johanneskyrkan, men han var ännu inte prästvigd. Biskopen i Göteborg var schartauan, det vill säga, han tillhörde en sträng inomkyrklig riktning som periodvis varit stor i Göteborgs stift. Edvards familj däremot var frireligiös, och präster inom stiftet kunde inte ha en sådan bakgrund, menade biskopen, som vägrade prästviga Edvard. Men det var nog inte bara hans föräldrar som var problemet, tror Edvards son-son Per-Olof.
- Biskopen hade dessutom uppmärksammat Edvards predikningar i Johanneskyrkan, och de föll inte i god jord, eftersom farfar inte alls delade den schartauanska uppfattningen.  - Resultatet blev att Edvard inte fick prästvigd i Göteborg, fortsätter Per-Olof. Istället blev det biskopen i Skara som prästvigde honom 1876
Edvard Osterman hade uppmärksammats av liberala krafter i Göteborg och han fick direkt efter sin prästvigning arbete som företagspräst på Carnegiebruken, den stora porterbryggaren i hamnen, en väldigt speciell tjänst, där han främst skulle tjäna arbetarna på bruket. Det var nog ingen tillfällighet att det blev just han som fick den tjänsten, tror hans sonson.
- Han hade gjort sig känd redan i tiden i Johanneskyrkan för sina varma predikningar, inte minst bland kvinnorna. Ja, Edvard Osterman var populär bland människorna i Masthugget, då en fattig stadsdel där det främst bodde arbetarfamiljer. Så när man skulle bilda en ny församling i Masthugget i början av 1880-talet var han en självklar kandidat till jobbet.
Men valet blev en utdragen process kantad av en rejäl skandal. Såhär skrev Göteborgs Handels- och sjöfartstidning om saken:
Men nu skulle det visa sig, av vilka olika element församlingen var sammansatt. En valkamp uppstod både före och vid kyrkoherdevalet med thy åtföljande besvär, som gjort församlingen riksbekant och som låtit henne i närmare sex år vara utan kyrkoherde.
Ja, det tog nästan sex år innan valet kunde avgöras och Osterman installerades som kyrkoherde. Först såg valet ut att gå hans väg. Efter provpredikningar på vintern 1882 vann Osterman över sin närmaste konkurrent, men det valet ogiltigförklarades efter att man upptäckt ett fel i röstlängden. Så valet gjordes om, och Edvards konkurrent, en schartuan som hade biskopens gillande, vann nu med nästan 100 rösters övervikt.
Men det visade sig vid en kontroll att flera hundra röstsedlar hade förfalskats. Återigen skrev tidningen om saken:
Denna kyrkovalshistoria utgör ett mörkt blad i svenska kyrkans historia. Såsom man finner av berättelsen förvandlades nämligen efter det man prövat röstsedlarnas äkthet, hr Ostermans minoritet av 77 röster till en majoritet av 233 röster. Icke mindre än 305 röstsedlar voro således ogiltiga. Och hvad innebär detta? Fråga dem som undertecknat namnunderskrifterna under edlig förpliktelse!Och ändock lefva vi ej i ett land, där man ej får hylla satsen att löfte ej behöver hållas mot en otrogen. Och ”Otrogen” är naturligtvis hvarje annan än den renlärige schartauanen.
Valet underkändes återigen, och till slut fick Osterman tjänsten. Nästan sex år efter att de första provpredikningarna hållit installerades Osterman i februari 1889. Det verkar som att han varit noga med att inte blanda sig i striden själv:
- Man påpekar överallt jag har läst att han höll sig utanför striden, säger Per-Olof, som tror att en av de saker som irriterade de högkyrkliga var att Edvard ville engagera andra än bara prästerna i det kyrkliga arbetet, han arbetade för att diakonin skulle ta en större plats.
Edvard Osterman startade något som idag sannolikt skulle kallats ett församlingshem. Det fick namnet Hyddan och verksamheten kom att skötas av diakoner. Hyddan behövdes, för den nybyggda Oskar Fredriks kyrka som var enormt pampig ansågs av många församlingsbor för fin för dem – de ville inte gå dit eftersom de saknade fina kyrk-kläder.
I herdaminnet, de speciella böcker som berättar om kyrkans män och hur de verkade, så beskriver man verksamheten i Hyddan under ett år då många hade det svårt.
Det var långa rader av hungriga människor som under vintern 1909 en tid bortåt dagligen bespisades med gröt och mjölk i Hyddans samlingssal. Gröten kokades i flera hundra liter på Gibraltar, Sahlgrenska sjukhuset och ålderdomshemmet och forslades sedan rykande varm till Hyddan, där den utportionerades till alla som ville ha. En pojke som inte tyckte att han passade i Hyddan eftersom han suttit inne tre månader, fick svaret: `det gör ingenting, det är just sådana som de vill ha.` Efter hans död erkände även Stifts-tidningen att Osterman blev, kanske mer än någon annan prästman här i Göteborg, väl förtrogen med den fattigare befolkningens lekamliga nöd.
Den här beskrivningen är gjord samma år som Edvard Osterman dog, 1909. Han arbetade kvar i Oskar Fredriks kyrka ända fram till slutet.
- Ja, han är 66 år så när som på en vecka när han dör i en brusten blindtarmsinflammation, berättar hans son-son. Begravningen blev en speciell hyllning till den populäre prästen. - Man blir förvånad när man ser bilderna på liktåget. Det är stora folkmassor som samlats, de lär vara flera tusen, det är fem vagnar med kransar och blommor som följer likvagnen fram till begravningsplatsen. - Det var stor uppslutning också bland prästerskapet, det påpekas särskilt att nästan alla stiftets präster var med. Men trots att Edvard Osterman var så populär i sin tid så pratades de inte mycket om honom under Per-Olofs uppväxt. - Dels var det ju länge sedan han dog, min egen far vara bara sju år när Edvard dog, säger Per-Olof och tillägger: - Och frågar man ingenting får man ju inga svar.
Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Viktor Åsberg och Patrik Paulssonslaktband@sverigesradio.se